 |
Nu är det dags för islossningar och översvämningar på åkrar och ängar nära vattendragen. Snön smälter med fart... |
 |
I lördags åkte vi till min hemby för att hälsa på mina föräldrar. På vägen dit såg vi ett par fält helt under vatten. |
 |
Jag är uppvuxen i närheten av en å... Jag minns ännu islossningarna från barndomen som ett mäktigt skådesspel i naturen. Otroliga krafter bakom! |
 |
Dottern och jag gick ned för att kolla isläget... men isen hade dragit iväg redan någon dag tidigare. Däremot var vattennivån i ån mycket hög och vattnet flöt hastigt förbi. Sedan några år tillbaka finns det en stabil spång med staket att ta sig över ån. Annat var det på min barn- och ungdom, då var spången smal och utan räcke. En gåta att inget av oss barn föll i och drunknade. Så här efteråt kan man lugnt säga att vi hade änglavakt. Många gånger fick vi ta oss över på ishala bräder i skymning och mörker med vattnet rusande under oss. Ingen kunde heller simma av oss barn (inte kunde våra föräldrar heller ifall att det hade hänt något). Aldrig att jag i dagens värld skulle ha tillåtit att mitt barn skulle gå över på samma sätt. |
 |
Bara en endaste gång hände en snöplig historia... Jag gick på tvåan i gymnasiet när jag en tidig höstmorgon kom till spången och skulle över. Jag hade hoppat av cykeln ( det hände att vi cyklade över också speciellt då vi blev äldre). Mina träskor blev leriga under fötterna och jag hann bara ut på spången då jag halkade... Jag föll till ena sidan och cykeln åkte ned på andra sidan. Där satt jag på botten med en sten under mig och vattnet som forsade över mina axlar, endast huvudet stack upp. Tursamt att det hände på grundare sidan och att jag inte föll så att huvudet slog i någon sten. Men snopet var det att bege sig hemåt med skolväska och kläder drypande våta... Litet skräck sitter nog kvar ännu för jag har stor respekt för vatten och att trilla i plurret ;O) |
 |
Konstigt när sådana här saker händer så går allt som i slowmotion. Jag minns att jag hann tänka många tankar på vägen ned i vattnet och ändå var det bara frågan om någon bråkdelssekund... Jag är i varje fall glad att dagens spång är så fin och trygg att gå över. Ha det gott! |
13 kommentarer:
Ja visst är det sant hur det var förr med säkerheten. Vi hade också en kortare väg till skolan över en bäck med endast en planka att gå över på, visst var man rädd ibland, men bra gick det alltid.
Ha det bra!
Hej!
Vårflödet är ett mäktigt skådespel, men de som drabbas av vatten i husgrunder lever väldigt otryggt just nu!
Vackra bilder!
Ha en trevlig kväll! /Bea
Se där fina bilder från isfritt vatten o konstgjord sjö ,falla i plurret är nog inte de angenämaste upplevelser man kan ha,kram Nette
SÅ fina bilder av översvämningen!
Något att rama in!
Trevlig (:)) historia du berättar ...
Vi brukade bryta isformationer ur vår forsande bäck ... så fina dom var ... vi ville bara krypa längre och längre ut! Och inget hände, som jag minns ;O)
Snart är nog all snö och is borta !!
Fin kväll!
Hej !
Fyyyy jag fick kalla kårar av att läsa historien, tur att den är tryggare nu.
Kom att tänka på när jag var liten då vi åkte pulka över en bro utan räcke och där åkte man titt som tätt ner i bäcken som rann under. Det var bara ngr dm djupt så ingen drunkningsrisk precis :-)
Vilken naturfotograf du är,superfina bilder.
Kram Bittan
jag får en flashback av dina bilder...minns då jag körde upp till studiestaden Vasa efter nästan varje tillbringad helg hemma och såg dessa översvämningar här och där på de Österbottniska slätterna ;) Fina bilder!
jättefina bilder!
fick mig att minnas episoder från egen barndom där säkerheten lös med sin frånvaro!
det var andra tider då...
kram
susanne
Såna händelser kan sätta djupa spår, trots att det ändå slutade lyckligt. Brrrr så kallt det måste varit! Själv blev jag som barn skrämd av en hund och det höll i sig länge.
Väldigt vackra bilder! Inte klokt hur mycket vatten som samlats överallt nu. Hoppas det snabbt rinner undan så grönska kan börja komma fram ur marken.
Må så gott!
Jo jag kommer ihåg hur spången var förr. Tänk att det faktiskt inte hände någon allvarlig olycka. Ditt missöde var inget vidare, men tur att du inte gjorde dig något värre.
Nu är spången stadig och fin och ett vackert promenadställe har det blivit.
Njuter av dina vackra bilder från ån som jag har blivit fäst vid som vuxen. Jag är glad över spången för elevernas skull och fint är det där!
Men oj så äventyrlig du har varit och kanske fortfarande är! ;o)
Så mäktiga bilder. Ja tänk hur det var när man var liten, att föräldrarna vågade släppa iväg en nära vattnet. Minns ej att jag hörde talas om några drunkningar.
Själv har jag respekt för vattnet och tycker det är lite obehagligt.
Kram Åsa
Hej Gugi,
Till bredden fylld... uj så mycket vatten! Jättefina bilder. Kul att se lite från din hembygd. Vi har nog varit ganska skonade här omkring i år från översvämningar. Jag har stor respekt för vatten och dess kraft, ännu mer sen man sett vad en tsunami kan ställa till med.
Jag minns också hur det var när jag var barn på landet hos mormor och morfar där vi spenderade mycket tid ute. Har ofta tänkt precis som du att det vore helt otänkbart att låta ens egna barn vara ute på den typen av äventyr som man själv var! Vi gjorde en del tokigheter och några var rent livsfarliga när man tänker efter. Hu!
Tur att spången finns nu för en säker övergång, så du slipper drutta i vattnet fler gånger ;)
Ha en skön onsdag!
Kram Sanna
Väldigt vackra bilder du visar!
Ha det gott i vårvädret! Kram
Skicka en kommentar