Bland olivlundar och vinrankor

Halloj på er! Äntligen får ni ett livstecken från mig ;O) Efter en veckas semester på sydligare breddgrader,  närmare bestämt på Istrien- Kroatiens pärla börjar vardagen återgå till det normala igen. En skön vecka med mycket sol, värme och upplevelser blev det... Vädret hade vi otroligt tur med och temperaturen höll sig runt 30 graders strecket hela veckan. Turistsäsongen avslutades där för denna gång för vi var de sista resenärerna på hotellet och det stängdes i söndags när vi åkte hem för att öppnas igen nästa år i maj. Vi hade även denna gång ett hotell med all inclusive- rättigheter och det rekommenderar jag verkligen. Perfekt på alla sätt... bara att hämta det man vill ha både vid poolen och matbordet.

Vi bodde i närheten av staden Porec vid Adriatiska havets kust. Naturen på Istrien är en blandning av det bästa från Toscanas och Provences slätter. Böljande fält med olivlundar och vinplanteringar vart man än såg. Det vackra havet med sitt kristallklara vatten var lockande på många sätt. Klipporna runt kusten och den speciella stenen som fanns i området var fascinerande att se på. 

Inte långt från staden befann sig Baredine-grottan, som blev vårt första utflyktsmål i området. Den mest fantastiska grotta som jag någonsin har besökt hittills. Vi var alla tre helt fascinerade av världen under jord. Det lustiga var att vi hade inbillat oss att grottan skulle vara högt uppe någonstans i bergstrakterna och så fanns den på plattmark under vinodlingarna med en grop och trappor ned genom markytan. Så fel man kan ha i fantasin ;O)!!!  

Grottan var som en enda stor skattkammare bestående av de mest fantastiska formationer av stalagmiter och stalaktiter. Promenaden längs med stupande trappor gick 60 meter ned och trappstegen var om jag minns rätt närmare trehundra till antalet. Det ena rummet finare än det andra öppnade sig framför oss...

Här fanns formationer som lutande tornet i Pisa och tio meter långa hängande "gardiner" som droppande vatten har skapat under hundratusentals år. En stor snögubbe ( som jag tyckte mest påminde om frihetsstatyn i New York) och madonnastatyn som fanns i det sista och mest häpnadsväckande rummet är grottans mest kända formationer.

I det stora rummet längst ned speglade sig alla formationer på den stilla vattenytan. Sagolikt vackert och man stod helt andlöst stilla och såg på allt det vackra. Nere i vattnet såg vi vita ödlor som lever där hela tiden. Inga ögon hade de heller. Det var förbjudet att fota med blixt i den ganska mörka grottan just för att där fanns många olika djurarter som var känsliga för ljus. Att gå så djupt ned i underjorden märktes bland annat på andningen för det kändes som om syret skulle ta slut och det blev tungt att andas. Året om är det konstant värme i grottan på +14 grader. Det kändes väldigt varmt  och törsten blev väldigt påtaglig. Trots slitet att klättra alla trappor upp till jordytan igen var det absolut värt all möda ;O) 

Jag återkommer med fler bilder från resan tills dess ha det gott alla!

Kram på er

Gugi